2018 > 08

 En sjuksköterskas berättelser om vad de som ligger på dödsbädden ångrar mest med sitt liv.

Bronnie Ware är en sjuksköterska och har länge arbetat med palliativ vård, eller som det också kallas; vård i livets slutskede. Hon spenderade mellan tre till tolv av dessa människors sista veckor och delade, enligt henne, fantastiska och speciella ögonblick.

Bronnie berättar hur dessa människor växte väldigt mycket då de stod inför sitt eget slut. Hon lärde sig att aldrig undervärdera någons kapacitet att växa som människa. Vissa personers förändringar var helt enkelt fenomenala. Alla gick igenom olika känslor som förnekelse, rädsla, ilska, ångest, mer förnekelse och till slut accepterande. Varje patient till Bronnie hittade sin frid innan de lämnade oss, varenda en av dem.

Bronnie frågade sina patienter om de hade någon ånger eller om det var något de skulle gjort annorlunda. Gemensamma teman dök upp igen och igen. Här kommer listan på de fem mest vanliga:

1. Jag önskar att jag haft modet att leva ett sant liv mot mig själv, inte livet som andra förväntade av mig.
Det här var det vanligaste att ångra. När personer inser att deras liv snart är över och kollar tillbaka ordentligt på allt, då är det enkelt att se hur många drömmar som inte blivit uppfyllda. De flesta personer hade inte ens uppfyllt en halv dröm och var tvungen att dö med vetskapen att det var på grund av val de gjort, eller inte gjort.
Det är väldigt viktigt att försöka nå åtminstone några av sina drömmar på vägen. När man tappar hälsan är det ofta för sent.

2. Jag önskar att jag inte jobbade så hårt.
Det här kom från alla manliga patienter som Bronnie arbetade med. Många missade sina barns uppväxt och deras partners närhet och kamratskap. Kvinnor pratade också om detta, men eftersom de flesta var från en äldre generation hade de inte varit ansvarig för att försörja familjen. Alla män som Bronnie pratade med ångrade detta bittert och all tid de lagt på jobbet.


3. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor.
Många valde att inte berätta om sina åsikter och känslor för att komma överens med andra. Som ett resultat fick de nöja sig med en medioker existens och aldrig fullkomligt bli den person de skulle kunna bli. Många utvecklade sjukdomar som relaterade till den bitterhet och avsky som kom till följd av detta.
Det går inte alltid att kontrollera andras reaktioner. Men, även om andra människor i ett första läge reagerar om du förändrar hur du beter dig genom att vara uppriktig, så påverkar det i slutändan relationen till en hälsosammare nivå. Om inte så avslöjar det snarare en ohälsosam realtion, oavsett så vinner man.

4. Jag önskar att jag hade haft mer kontakt med mina vänner.
Oftast upptäckte inte patienterna vikten av gamla vänner först den absolut sista tiden, vilket gjorde det väldigt svårt att finna äldre vänner. Många hade blivit så fast i sitt eget liv att de låtit fantastiska relationer sina ut över tiden. Det var många som djupt ångrade att de inte gav vänskap den tid den behövde. Alla saknar sina vänner när de ligger på dödsbädden.
Bronnie förklarar att det är vanligt att i ett hektiskt liv så är det lätt att släppa på vänrelationer. Men när man ska möta döden så faller de fysiska delarna av ens liv bort. Det är sällan pengar eller status som spelar någon roll i slutändan. Att få ordning och klart med ekonomi är oftast för att göra det enkelt till sina nära efterlevande. Oftast var många för dåliga för att ordna detta, allt handlade i slutändan om kärlek och relationer. Det är allt som är kvar de sista veckorna.

5. Jag önskar att jag hade låtit mig själv vara lyckligare.
Denna var enligt Bronnie överraskande vanligt förekommande. Många insåg inte först i slutet att lycka är ett val. De hade fastnat i gamla vanor och spår. Ofta var det ”bekvämligheten” av något bekant som tog över känslorna, och det fysiska livet. Rädsla för förändring fick dem att låtsas mot dem själva och andra att de var nöjda. Men på insidan så längtade alla efter att skratta ordentligt och få lite mer ”fånigheter” i livet igen.
Bronnie avslutar med att berätta:
När man ligger på dödsbädden så är vad andra tycker om dig väldigt långt från dina tankar. Hur fantastiskt vore det inte att kunna släppa taget och le igen, långt innan man dör.
Livet är ett val. Det är ditt liv. Välj medvetet, välj smart, välj ärligt. Välj glädje.

Källa: Internet

Foto: Anki Lindström, copyright Foto: Anki Lindström, copyright
Vi behöver alla bli sedda och uppskattade. Många växer upp utan att få den bekräftelsen från sina föräldrar. Då är det extra viktigt att andra vuxna finns där. Vi har alla ett ansvar för att barn ska få växa upp och känna att de betyder något, att de är viktga.
Det spelar ingen roll om du är lärare, fritidsledare, släkting, granne eller om du har barn som har kompisar som du känner inte har något stöd hemma. Det viktiga är att du är medmänniska. Om du anar att ett barn inte får det stöd som den bör ha hemma så kan du bidra med att bara finnas där. Du kan göra stor skillnad.

Jag vet för att jag har alltid haft tur att ha andra vuxna omkring mig när jag var liten. Många av dom visste inte hur mycket det betydde för mig, för dom var det bara självklart. Jag har många att tacka och har nog tackat de flesta sen jag blev vuxen. De såg mig, de fanns där om jag behövde prata. Men oftast så räckte det med att de såg mig och brydde sig om mig.
När jag blev äldre och fick praktisera på olika ställen via skolan så hade jag också en hilma tur med de jag mötte där eller när jag började sommarjobba.

Alla har inte den turen så jag uppmanar dig till att vara medmänniska och våga finnas där för någon. Du kan göra skillnad som kan vara livsviktigt för en annan människa.

Vi vuxna behöver också känna oss bekräftade, uppskattade och omtyckta, men det kan vi lättare söka själva. Barn behöver det på ett annat sätt och det är viktigt att det får det med sig när de växer upp.  Vad kan du bidra med i din vardag?

Inget barn ska få känna sig utanför, inget barn ska vara mobbat, det är vårt ansvar som vuxna att förhindra detta. Jobbar du inom skolan eller fritidsaktiviteter med barn ingår det i ditt jobb att förhindra detta. Vi andra bör se det som vår skyldighet att se till att barn i vår närhet mår bra,  känner sig älskade och betydelsefulla.
"En dag bad en lärare sina elever att skriva ner namnen på sina klasskompisar på ett papper. Dom skulle sätta ett litet mellanrum mellan varje namn.
Sen bad hon dem tänka på det bästa dom kunde säga om varje person och skriva ner det under namnet.
Det tog klassen resten av lektionen att göra det, och när dom skulle gå så lämnade dom sina lappar till läraren.

På lördagen gjorde läraren en lista till varje elev där det stod vad dom andra hade sagt om dom, och på måndagen fick dom den. Efter ett tag log eleverna.

Är det verkligen sant viskades det. Jag visste inte att jag betydde så mycket för någon, och att dom gillar mig så mycket var dom flesta kommentarerna. Hon visste inte om dom visade eller diskuterade sina listor med sina föräldrar, men det gjorde inte så mycket. Uppgiften hade haft den effekt, hon hade önskat. Eleverna var tillfreds med sig själva och varandra. Gruppen arbetade vidare.

Många år senare, blev en av eleverna dödad i Vietnam, och läraren deltog i begravningen. Hon hade aldrig sett en militär död i en kista. Han såg så fin och vuxen ut. Kyrkan var fylld med alla hans vänner och en efter en gick förbi kistan en sista gång. Läraren var den sista, som välsignade den döde i kistan.
När hon står där, kommer en av soldaterna, som var med och bar kistan fram till henne. 'Var du Marks lärare?' Hon nickade 'ja.' Sen sa han: "Mark pratade mycket om dig".

Efter begravningen deltog dom flesta av Marks tidigare klasskamrater i en sammankomst. Marks mor och far var också där, dom ville gärna prata med hans tidigare lärare. 'Vi vill gärna visa dig något' sa hans far, medan han tog plånboken ur sin ficka. "De hittade det här på Mark, då han blev dödad. Vi tänkte att du kanske skulle känna igen det här". Medan han försiktigt vek ut två pappersbitar, papper som tydligen hade blivit tejpad ihop, pga. slitage alla gångerna det hade vikts ihop. Läraren visste utan att se på papperet, att det var det samma papper, som hon hade skrivet alla de fina orden klasskompisarna hade sagt om Mark.

'Tack för att du gjorde det här' sa Marks mor. "Som du kan se, så var det värdefullt för Mark." Marks kompisar samlades omkring henne, Charlie log snett och sa, "Jag har också kvar min lista, den ligger överst på skrivbordet hemma." Chucks fru sa, "Chuck ville ha det i vårt bröllopsalbum." "Jag har också kvar mitt, det är i min dagbok" sa Marilyn. Sen tog Vicky, en annan klasskompis, fram sin plånbok och visade sin lista för gruppen, och sa stolt. "Jag har det alltid med mig, jag tror att vi alla har kvar vår lista." Då satte sig läraren sig ner och grät. Hon grät för Mark och alla hans vänner som aldrig skulle få se honom igen.


Källa: Internet, författare okänd, (om du vet vilken som skrivit detta så kontakta mig).

Det var en gång en gammal man som bodde i en by. Han var väldigt fattig, men till och med kungar avundades honom hans vita, vackra häst. Många hade erbjudit sig att köpa hästen, men mannen hade alltid nekat.

En morgon upptäckte mannen att hästen inte stod kvar i stallet. Hela byn kom och beklagade sig hos mannen. "Vilken dåre du har varit! Du kunde ha sålt hästen, så hade du nu haft lite pengar att leva för under slutet av ditt liv. Nu har hästen blivit stulen, och du har varken pengar eller häst. Vilken olycka!"
Den gamle mannen svarade: "Det kan vi inte veta. Det enda vi vet är att hästen inte står kvar i stallet. Det är det enda vi vet säkert, allt annat är bedömningar. Om det är en olycka eller välsignelse, vet vi inte än, för det vi ser är bara ett fragment av livet. Vem vet vad som händer sedan?"

Folket i byn skrattade åt mannen. Han hade alltid ansetts som lite annorlunda, lite tokig, och nu hade de fått beviset. Men femton dagar senare återvände hästen plötsligt. Han hade inte blivit stulen, han hade rymt ut i vildmarken. Nu kom han tillbaka, tillsammans med tolv andra vita hästar, lika vackra som han själv.
Folket i byn samlades förundrade. "Gamle man, du hade rätt. Det var sannerligen ingen olycka att din häst försvann. Vilken välsignelse det visade sig vara!"
Den gamle mannen svarade: "Det kan vi inte veta. Det enda vi vet är att min häst har återvänt. Om det är en olycka eller välsignelse vet vi inte än. Om du läser ett enda ord i en mening, hur kan du då bedöma hela boken?"
Den här gången skrattade byborna inte åt mannen, men inom sig visste de att han hade fel. Han hade ju nu tretton vackra hästar att glädja sig åt.
Den gamle mannens son började träna vildhästarna, men bara efter en vecka föll han av en av vildhästarna och bröt benet.

Folket i byn samlades igen. "Tänk, du hade rätt! Det var sannerligen en olycka att dessa hästar skulle komma i din väg. Nu har din ende son brutit benet, han som tjänade pengar för er båda. Nu är du fattigare än någonsin"
Den gamle mannen svarade: "Det kan vi inte veta. Det enda vi vet är att min son har brutit benet. Om det är en olycka eller en välsignelse vet vi inte än. Ett enda penselstreck är inte nog för att bedöma hela tavlan."

En månad senare blev det krig i landet, och alla unga män i byn tvingades gå med i armén. Men den gamle mannens son undslapp, eftersom hans ben var skadat.
Folket i byn samlades hos den gamle mannen. "Du hade rätt, att din son bröt benet visade sig vara allt annat än en olycka. Han är förvisso fortfarande skadad, men han är i varje fall kvar hos dig. Vilken välsignelse! Vi kanske aldrig får se våra söner igen."

Och den gamle mannen svarade: "Det kan vi inte veta. Allt vi vet är att era söner tvingats gå ut i krig och att min son är här. Om det är en olycka eller en välsignelse vet vi inte än. Döm inte, då stelnar sinnet. Det enda vi vet är att livets väg är oändlig. En väg når sin ände, en annan väg har bara börjat. En dörr stängs, en annan öppnas. Du når toppen - det finns en högre topp någon annan stans. Livet är en resa. Vad som väntar bakom kröken vet bara den som går vidare.
Källa: Internet

Det berättas om en stor krigare, som trots att han nu blivit gammal fortfarande hade rykte om sig att kunna besegra vilken motståndare som helst. Hans skicklighet med svärdet såväl som hans vishet hade gjort att han samlat många lärjungar.
En dag fick den gamle mannen besök av en ung man, som var fast besluten att utmana och besegra den gamle mästaren. Mästarens lärjungar blev mycket oroliga när de fick se vem den unge mannen var, för han hade blivit vida känd som en hänsynslös krigare. Han hade nästan en kuslig förmåga att upptäcka motståndarens svagheter för att sedan utnyttja dem till sin egen fördel. Den taktik han använde, som hittils aldrig misslyckats, var att invänta motståndarens första drag, upptäcka den svaga punkten och sedan slå till med skoninglös kraft.
Lärjungarna, som tyckte mycket om sin mästare, ville inte se honom förnedras av den unge mannen och avrådde honom från att anta utmaningen. Men den gamle krigaren tvekade inte, utan gjorde sig redo för strid.
Redan på väg mot platsen där striden skulle utkämpas började den unge mannen förolämpa den gamle. Detta fortsatte även sedan de ställt upp sig, och i ett par timmars tid vräkte ynglingen ur sig hånfulla, nedsättande och förödmjukande kommentarer. Han kastade jord och spottade mästaren i ansiktet. Men den gamle mannen stod orörlig, utan att säga ett ord till sitt försvar och utan att ge igen.
Till slut gav den unge mannen upp. Han bugade inför mästaren, förklarade sig besegrad och gav sig sedan hastigt av.
Mästarens lärjungar var förstås glada över segern, men kunde inte låta bli att lite besviket undra hur mästaren kunnat acceptera att lyssna till alla förolämpningar utan att ge igen.
"Om någon kommer till dig med en gåva, som du inte tar emot", svarade mästaren lugnt, "vem tillhör då gåvan?"

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter