Jag hittade denna lilla text på nätet.

"En dag bad en lärare sina elever att skriva ner namnen på sina klasskompisar på ett papper. Dom skulle sätta ett litet mellanrum mellan varje namn.
Sen bad hon dem tänka på det bästa dom kunde säga om varje person och skriva ner det under namnet.
Det tog klassen resten av lektionen att göra det, och när dom skulle gå så lämnade dom sina lappar till läraren.

På lördagen gjorde läraren en lista till varje elev där det stod vad dom andra hade sagt om dom, och på måndagen fick dom den. Efter ett tag log eleverna.


Är det verkligen sant viskades det. Jag visste inte att jag betydde så mycket för någon, och att dom gillar mig så mycket var dom flesta kommentarerna. Hon visste inte om dom visade eller diskuterade sina listor med sina föräldrar, men det gjorde inte så mycket. Uppgiften hade haft den effekt, hon hade önskat. Eleverna var tillfreds med sig själva och varandra. Gruppen arbetade vidare.

Många år senare, blev en av eleverna dödad i Vietnam, och läraren deltog i begravningen. Hon hade aldrig sett en militär död i en kista. Han såg så fin och vuxen ut. Kyrkan var fylld med alla hans vänner och en efter en gick förbi kistan en sista gång. Läraren var den sista, som välsignade den döde i kistan.

När hon står där, kommer en av soldaterna, som var med och bar kistan fram till henne. 'Var du Marks lärare?' Hon nickade 'ja.' Sen sa han: 'Mark pratade mycket om dig'

Efter begravningen deltog dom flesta av Marks tidigare klasskamrater i en sammankomst. Marks mor och far var också där, dom ville gärna prata med hans tidigare lärare. 'Vi vill gärna visa dig något' sa hans far, medan han tog plånboken ur sin ficka. 'De hittade det här på Mark, då han blev dödad.

Vi tänkte att du kanske skulle känna igen det här'. Medan han försiktigt vek ut två pappersbitar, papper som tydligen hade blivit tejpad ihop, pga. slitage alla gångerna det hade vikts ihop. Läraren visste utan att se på papperet, att det var det samma papper, som hon hade skrivet alla de fina orden klasskompisarna hade sagt om Mark.

'Tack för att du gjorde det här' sa Marks mor. 'Som du kan se, så var det värdefullt för Mark.' Marks kompisar samlades omkring henne, Charlie log snett och sa, 'jag har också kvar min lista, den ligger överst på skrivbordet hemma.' Chucks fru sa, 'Chuck ville ha det i vårt bröllopsalbum.' 'Jag har också kvar mitt, det är i min dagbok' sa Marilyn.

Sen tog Vicky, en annan klasskompis, fram sin plånbok och visade sin lista för gruppen, och sa stolt. 'Jag har det alltid med mig, jag tror att vi alla har kvar vår lista.' Då satte sig läraren sig ner och grät. Hon grät för Mark och alla hans vänner som aldrig skulle få se honom igen.

De flesta människor i dag uppför sig, som att dom har glömt att livet en dag tar slut. Ingen av oss vet, när den dagen kommer. Så var snäll, berätta för dom du sätter pris på och tycker om, att dom är speciella och viktiga. Berätta det innan det är för sent."

Källa: Internet

Läs hela inlägget »

Den här veckan hade jag förmånen att bli intervjuad av Anna Åberg angående om att göra skillnad. Här kan du läsa hela intervjun.

Läs hela inlägget »
Foto: Anki Lindström Foto: Anki Lindström

Livets lektion 1:
Det var en gång en flock grodungar som skulle arrangera en löptävling. Målet var att nå toppen av ett högt torn. Många grodor hade samlats för att följa loppet och heja på deltagarna. Så gick starten...
Ärligt talat! Ingen av åskådarna trodde på att grodungarna skulle klara av att nå toppen av tornet. Man hörde bara kommentarer som:
" Åh, vilket kväckande!! De kommer aldrig nå fram" eller "Inte en chans att de lyckas, tornet är alldeles för högt!"
Grodungarna avbröt loppet, en efter en....
Åskådarna fortsatte ropa: Det är allt för krävande!!!Ingen kommer att klara det!"
Fler och fler grodungar blev trötta och gav upp... bara en fortsatte högre och högre.......Han ville inte ge upp!
Till slut hade alla de andra givit upp med att klättra- förutom en groda, som efter en stor insats nådde toppen som enda deltagare!
Nu ville naturligtvis de andra deltagarna vete hur det egentligen gick till att genomföra en sådan bedrift och verkligen nå målet!
Det visade sig att vinnaren var döv!
 
Lärdommen av denna historia är:
Lyssna aldrig på folk som har en tendens till att alltid var negativ och pessimistisk...
....för det tar DINA bästa drömmar och önskningar ifrån Dig, som Du bär i ditt hjälrta!
Tänk alltid över ordens kraft, för allt Du hör och läser påverkar Dina handlingar!
Därför: Var ALLTID positiv!
och framför allt:
Var DÖV när någon säger att DU inte kan genomföra DINA drömma!
Tänk alltid: JAG ska klara det!
Källa: Internet

Läs hela inlägget »
Foto: Anki Lindström

Vi vet alla hur smittsamt ett härligt skratt är och det kostar ju inget. Jag tror att vi behöver lite mer av just den varan. Kanske kan du bidra nästa gång med ditt skratt på bussen eller tunnelbanan.

Kolla in det här härliga klippet och inspireras. Garanterat att smilbanden böjs uppåt i alla fall ;-)

https://www.facebook.com/silviagella/videos/10208156377883152

Läs hela inlägget »
Foto: Anki Lindström Foto: Anki Lindström

I dag är det Världsskrattardagen; det betyder att hela jorden blir ett skrattande klot mitt ute i universum.

 

Det handlar inte om att gå omkring och gapskratta hela dagarna utan att försöka må så bra som möjligt varje dag.

 

De jag möter när jag är ute och föreläser på företag eller privat säger att de skrattar alldelles för lite. Det är jätteviktigt att vi känner glädje i livet och på jobbet.

Vi tillbringar en stor del av vårt liv på arbetet och om vi inte känner glädje där så påverkar det inte bara vår insats utan även vårt privatliv och omvänt.

 

Om vi har högt i tak och känner glädje och gemenskap med arbetskamtater och att både företaget och chefen tillåter det så vinner alla på det. Det finns bara positiva effekter med ett skratt, dessutom så smittar det lätt av sig.

 

Om vi har lätt till skratt är det även förebyggande för de perioder då livet känns hårt och tungt, för det upplever vi alla ibland, då klarar vi livets svårigheter bättre.

 

Skrattet påverkar både kropp, knopp och själ.  Tillexempel så blir vi piggare,  kreativare, sover bättre, sänker vårt blodtryck, lindrar smärta mm när vi skrattar. Dessutom blir vi gladare om vi ler. Ett leende smittar minst i tre led och alla ansiktets muskler masseras.

 

Dessutom så använder vi alla muskler ovanför knäna när vi skrattar, ibland kanske även tårna får vara med. 

 

Så fortsätt gärna dagen med att umgås, busa, skratta och bjud på ditt vackra leende. Ta vara på dagens små glädjeämnen.

 

Vill du veta mer

 

 

 

 

Läs hela inlägget »










 









Att falla ner i en grop är något vi alla gör ett par gånger i livet och det är en del av det. Livet innehåller regnbågens alla färger med olika nyanser. Det kan även storma, åska, regna men oftast är det nog lite sol på himelen i alla fall. Även dagar då det känns mörkt och tungt så finns det ljusa små strimmor men det är inte alltid vi ser dom. Vi kan känna oss energilösa och tomma då vi drabbats av sorg och oro.

Att få bara vara och känna det man känner är viktigt. Gråt är lika viktigt som skratt, det är våra ventiler för att lätta på trycket. Att bara låta tårar falla är skönt, inte minst efteråt.  Jag är inte förskonad från sorg, motgångar eller jobbiga upplevelser, jag har upplevt väldigt mycket av den biten i mitt liv. Det började väldigt tidigt när jag var barn. Mina föräldrar hade sina bekymmer och var ofta inne i sig själva och de bråkade mycket. Det var en destruktiv miljö på många sätt, men barn vet ju inte det.

Jag hade mina älskade farföräldrars kärlek som blev min livlina. Jag var hos dom varje helg och lov och tack vare dom så fick jag nån sorts inre styrka som är grunden än idag. Jag har lärt mig att uppskatta det ljusa och fina i livet även när det ser mörkt ut. Jag lärde mig tidigt att acceptera det mörka och se det ljusa. Jag lärde mig att varje dag har sina ljusa stunder trots allt. Jag hittade tidigt en överlevnadsstrategi även om den var helt omedveten.

Jag har fallit ner i flera gropar sen jag blev vuxen. Ibland är de djupare, ibland bara en liten fördjupning. Det tar olika lång tid att ta sig upp. beroende på hur djupt man fallit. Att få prata och skriva av mig har blivit mitt sätt att hantera de olika känslorna som uppstår. Att gå på massagebehandig är också något jag upplevt som lindrande. När vi mår dåligt så spänner vi oss och det kan sätta sig djupt ner i musklerna och även skapa fysisk smärta.

Att ligga i sängen eller soffan är okej ett tag, men det löser inget. Det är viktigt att ta sig upp och hitta något som mitt i allt ändå gör en glad, som man mår lite bättre av. Vi är alla olika, men något som jag ändå tror att vi alla mår bra av är promenader, gärna i naturen och att hitta någon som du kan prata med, någon som lyssnar. Om man känner att det inte finns någon i ens närhet så finns det olika jourhavade man kan ringa. Man behöver inte prata med alla, det kan räcka med en enda person. Det är lätt att tappa gnistan och rutiner när man känner sig ledsen.  Jag har själv varit i den situationer flera gånger. 

Ibland är det lättare att ta sig upp ur gropen,  ibland svårare. Det beror ofta på om det är en eller flera saker som kommer på en gång eller om det är en stor sorg och förlust av någon. Det handlar inte alltid om död,  det kan vara en separation, att ha mist ett jobb,  ett husdjur eller annat som gör att vi tappar fotfästet. Det viktiga är att vi accepterar våra känslor och förlåter oss själva om vi känner skuld. Jag tror även att det är viktigt att vi vågar minnas de fina stunderna, inte minst när vi sörjer. Vissa människor vi mött har satt djupa spår och skapat fina minnen. Att minnas de som inte längre finns kvar är viktigt. Att få ha haft dom i sitt liv, att de har gett så mycket av att bra ha funnits där, den kärlek de gett med mera.

Ibland gör vi mindre smarta val och det betyder bara att vi är människor, ingen är perfekt. Att vara perfekt skulle vara rätt tråkigt,  då hade vi ju inget att lära oss. Då skulle vi inte ha drömmar, önskningar som vi skulle vilja uppnå. Vi skulle nog inte uppskatta saker och ha en drivkraft om allt var perfekt hela tiden.

När jag var yngre fick jag ofta höra att jag var så positiv jämnt. Några undrade till och med om det inte var jobbigt att vara så positiv. Men jag har hittat ett sätt som passar mig och det är att försöka se det ljusa i livet och tillvaron, just för att jag vet hur mörkt det kan kännas. Jag hanterar situationer lite annorlunda idag än när jag var yngre och ingen situation är den andra lik. Det betyder inte att jag tycker på en knapp så är allt bra.

Jag har tappat energi, lust och även glädje under perioder. Jag har alltid haft nära till skratt och det är nog en av de saker som gör att jag ändå kommer tillbaka även om det kan ta lite tid att helt åter komma på banan. Det sägs att om man har lätt till skratt så klarar man av livets motigheter lite lättare och det stämmer nog rätt bra med min erfarenhet. Det är liksom förebyggande på nåt sätt.
Det är ju lättare om man kan se det utifrån när man har kommit igenom det och fått lite distans. Ibland kan man till och med skratta åt eländet man varit i, det har hänt mig. Sen finns det saker man inte kan skratta åt.

Ibland så måste man själv ta sig ur en relation,  ifrån en vän  eller en partner för att det suger mer än det ger. Kanske tycker man om och älskar den personen men om man inte mår bra så måste man bryta sig loss. Att veta att det är det bästa man kan göra betyder inte att det inte gör ont. Det är en process och det måste som all annan sorg få tid att läka. Att det läker betyder inte att det försvinner, det blir ett ärr som man får accepetra och låta vara en del av livet.

Ibland så slår en bomb ner i form av sjukdom i livet. Oro och ångest kommer på besök. Det kan vara tärande på många sätt. Där är umgänge med nära och kära extra viktigt, att ta vara på tiden. Att fylla  tiden med kärlek, glädje och meningsfullhet. Det är lätt att gå in i förnekelse och försöka ignorera den smärtan den psykiska och fysiska det kan medföra. Det som jag tror är viktigast då är att prata, lyssna och bara finnas där för varandra.

Beöver du prata med någon se längre ner där jag länkat till olika jourhavande dit man kan vända sig fär stödsamtal.

Var rädda om varandra <3

Kram Anki

Jourhavande medmänniska
Jourhavande kompis
Äldre-, föräldra- & självmordslinjen
Jourhavande präst

Läs hela inlägget »
Från internet/fb Från internet/fb




















Läste härom dagen att medicin mot depression inte fungerar så bra på de äldre, men det är inte piller de behöver. De behöver medmänsklighet och värme. De behöver bli sedda precis som alla vi andra. Basbehoven försvinner inte för att vi blir äldre. Beröring är också en viktig del som glöms bort. Beröring ökar serotoninet i kroppen som är både lindrande och lugnande. De kommer inte ens ut och får sol på näsan, vilket ju är viktigt för att fylla på D-vitaminet som skyddar mot benskörhet bland annat. Samhället behandlar de gamla som sopor många gånger, när de till exempel hamnat på hemmet så är det bara en förvaringsplats till slutet.

Visst blir många gamla trötta, men vem skulle inte bli trött av att inget göra och att ingen bryr sig. De har ingen att prata med för personalen har ju inte tid och inte ser de till att de gamla kan umgås ute i någon samlingssal. Om man inte får den rutinen från början att ses och fika och prata varje dag så blir man lätt introvert. Alla behöver vi stimulans och få möjlighet till det.

Det blir en stor kontrast från att ha haft sina egna rutiner och vanor till att hamna på ett äldreboende.

Allt blir förändrat ofta mot egen vilja även om det sällan finns något annat val.

Vi får inte glömma att de gamla och svaga har varit unga och starka och har haft drömmar precis som vi har.

Kan man då inte se till att den sista tiden blir så bra som möjligt för varje individ. Jag vet många som tappat livsgnistan när de flyttat till ett äldreboende. Maten smakar inte, de känner sig isolerade i sin lilla lägenhet, personalen har inte tid att sitta ner och prata med dom. Det händer inget i deras liv. Och om någon skulle råka ha lite tid över och sitta ner så har de inget att prata om. De blir bara tröttare och tröttare och känner att livet är slut. De bara väntar på att det ska ta slut. Vem skulle inte bli deprimerad av det.

Jag har för inte så längesen bevittnat detta på ganska nära håll och det sänkte en levnadsglad människa på ganska kort tid.

En vän till mig hade en nära anhörig som fick lunginflammation och fick svårt att svälja, men de på de äldreboendet sa att det är inget man gör något åt när de är så gamla. De hade inte gett den anhöriga mat eller vätska på flera dagar. Min vän fick kontakta sjukhuset och de tog in personen akut. Läkaren där blev riktigt arg när han fick veta hur de hade resonerat på äldreboendet. Att hen fått svårt att svälja berodde på att de inte gett hen mat eller vätska uner en tid. De var tvungna att operera halsen trots att det var en stor risk vid så hög ålder som över nittio, men om de inget gjorde så skulle hen ändå inte klara sig. Hen överlevde, fick vård på ett mindre sjukhus. Hen hade problem med slem som måste sugas bort ett par gånger om dagen. Hen mådde bättre efter ett par veckor och blev piggare så hon fick åter komma till sitt boende. Hen fick åter slem men det struntade man i på äldreboendet så hen blev genast sämre och orkade till slut inte kämpa. Hen sa att nu fick det vara nog och så småningom så somnade hen in. Det hade slarvats tidigare med pencilin mot urinvägsinfektioner, det var heller inget man prioriterade enligt personalen på boendet. Sånt här får inte ske.

Det är människor vi pratar om. Bara för att det kanske inte finns någon eller få anhöriga så kan man inte bara strunta i de gamla. Hur kan de som beslutar sånt här se sig själv i spegeln och sova gott om natten?

Det måste ske en förändring i tänket och organisationerna som jobbar med äldre.
Om de äldre fick känna mer glädje, värme och gemenskap skulle de må bättre och det skulle troligen bli lite mer lätt jobbat och roligare även för personalen.

Det finns många äldreboenden som försöker göra vardagen givande för de boende, men det finns alldeles för många som bara vill tjäna pengar på de boende och gör bara det nödvändigaste. Och piller för att de ska sova och vara lunga. Jag tror att många äldre får i sig mer medicin än de faktiskt behöver och vissa piller slår ju ut varandra och det har inte alla läkare koll på. Även tandvården är jätteviktig att ha koll på, dåliga tänder ger dålig hälsa. Ont i munnen gör att man inte kan äta, men det påverkar även blodtryck med mera.

Det kan inte kosta mer att ge de äldre ett gladare liv in i det sista.

Detta blogginlägg har publicerats tidigare 2015 men är tyvärr fortfarande aktuellt.

Jag föreläser och utbildar i hur man på ett ganska enkelt sätt som inte behöver kosta något extra. Det handlar om att skapa nya rutiner och våga tänka utanför boxen.


 

Läs hela inlägget »
Etiketter: äldres hälsa omsorg
Foto: Anki Lindström, copyright Foto: Anki Lindström, copyright
När jag var barn var jag väldigt tyst osäker och blyg, jag vågade inte ens räcka upp handen på lektionerna i skolan. Jag trodde inte att jag kunde något. Jag avskydde att stå inför klassen och hålla föredrag, det var absolut det värsta jag visste. Men det hände ju då och då att jag blev tvungen.

Det var på en svenska lektion i nian som vi skulle gå fram och prata om en bok som vi läst. Jag gick fram på darriga ben, svetten var nog överallt. Jag höll hårt i boken som jag skulle prata om, den hade slukat mig med hull och hår. Jag började berätta och plötsligt så hade jag glömt att klassen satt där, jag såg bara bilderna som boken framkallat i mitt inre. Det var någon som kliade sig på näsan eller något och det fick mig att vakna till och jag avslutade genast med att ville de veta hur boken slutade så fick de läsa den själv.

Klassen hade suttit som ljus och nu applåderade dom, det gjorde man inte i vår klass. Läraren sa att jag hade kunnat få hålla på hela dagen, jag hade väl stått där i nästan femtonminuter, så mycket hade jag väl aldrig sagt under hela min skoltid i ett klassrum kändes det som. Där och då hände det något som blev en början på min resa ut i livet och mot skådespeleriet. Det gick inte på en dag, men det var en viktig startpunkt. Jag önskar att jag visste vilken bok det var, men tyvärr så minns jag inte det. Men jag tackar för att jag fick just en sån intressant bok i min hand som gav mig mer än jag kunnat ana. Motivation och inspiration får oss att våga.

Jag tror att vi alla kan mer än vi tror. Det är därför som jag arbetar med det jag gör, idag att glädja och inspirera andra till att våga göra nya saker.
Läs hela inlägget »

Kalle var typen du älskar att hata. Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga. När någon frågade honom hur han mådde svarade han: 'Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar'.

Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för de anställde hur man kunde se positivt på situationen.

Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom: 'Hur lyckas du?'
Kalle svarade: 'Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör.'
Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det.
Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet. Jag väljer de positiva sidorna i livet.

'Säkert, men det är inte fullt så enkelt', protesterade jag.

'Det är det', svarade Kalle. Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen.
Du väljer hur folk skall påverka ditt humör.
Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör.
Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.   

Jag funderade över vad Kalle hade sagt. 
 
Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det. 
 
Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast.  Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen. 

Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han: 'Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?'
Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.

'Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter', svarade Kalle.
'Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva'.
'Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?' frågade jag
Kalle fortsatte: 'Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet: 'Han är döende'. Jag visste att jag måste göra något.

Vad gjorde du då?', frågade jag.
Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig', sa Kalle.
Hon frågade om jag var allergisk mot något.
Ja', svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar. Jag tog ett djupt andetag och ropade: 'Tyngdkraften'.
Genom deras skratt sa jag till dem: 'Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död'.
Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning.

Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut.
Inställningen är, trots allt, allt. 

Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga'. Egentligen är dagen idag den morgondag som du bekymrade dig för igår. 

Nu har du två valmöjligheter:

1. Radera detta
2. Vidarebefordra det till människor som du bryr dig om. 
 
Jag hoppas att du väljer alternativ 2. Det gjorde jag.

Subject: När det känns för j-ligt, tänk så här.....

Jag är tacksam
.. för tonåringen som gnäller för att han måste diska för då är han hemma och inte ute på gatorna.
.. för skatterna jag betalar för det betyder att jag har ett jobb.
.. för att jag måste städa efter en fest för det betyder att jag har vänner.
.. för att kläderna är lite trånga för det betyder att jag har mat på bordet.
.. för att gräsmattan behöver klippas , fönster tvättas och hängrännor  som måste rensas, jag har ett eget hem.
.. för skuggan som bevakar mitt arbete, det betyder att jag är ute i solen.
.. för alla klagomål på politiker för det betyder att vi har fri yttranderätt.
.. för att parkeringsplatsen är längst bort för det betyder att jag har råd att ha bil.
.. för min höga elräkning, den betyder att jag har det varmt.
.. för kvinnan i bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt för det betyder att jag kan höra.
.. för tvätthögen på bordet för det betyder att jag har kläder att ta på mig
.. för trötthet och värkande muskler i slutet av dagen - jag har kunnat arbeta hårt.
.. för väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever.
.. och sist men inte minst för att jag får många mail, för det betyder att någon tänker på mig.  

Läs hela inlägget »


 

Förändring tar tid även om det är till det bättre.
Ta det här med nya träningsrutiner och äta hälsosammare t ex. Vi vet alla vilken omställning det är, att man kan vara trögstartad, att man börjar bra men lätt tappar lust och motivation innan det blivit en självklarhet, en rutin. Det finns hinder att komma över, mod att våga se och tro på de nya möjligheterna. Det är samma sak på jobbet. En förändring är aldrig en kvick-fix även om man vill förbättra och utveckla något. Att våga ge förändring tid ger oftast bäst resultat. Att öka arbetsglädjen tillsammans med arbetarna är lönsamt, men det krävs återkommande utbildning för att göra det till en naturlig del av hela verksamheten långsiktigt. Jag hjälper företag att få en förändring där medarbetarna själva kommer att vara en del av det arbetet och där de tillsammans med stöd tar ansvar för sin arbetsglädjemiljö. Alla är ju varandras miljö och tillsammans gör man varandra bra.
Vill du veta mer,
kontakta mig.

Läs hela inlägget »
loading...

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Britt » De små sakerna i livet:  ”Lycka i dubbel bemärkelse att höra barn skratta! Tack för att du la upp denna. ”

  • Marianne, LIVET. » Veckans garv:  ”Tack för Glada Skratt och jag Önskar Dig en Fin Glad vecka, Anki, Kram <3”

  • Gerd Wallin » Perspektivbyte:  ”Spännande att byta! Jag har just satt mig på annan plats vid matbordet några gån..”

  • Åsa Ölund » Den första oktoberdagen:  ”Tack detsamma till Dig”

Arkiv

Länkar

Etiketter