Att övervinna sin räddsla

Foto: Anki Lindström, copyright Foto: Anki Lindström, copyright

Den här bilden tog jag när jag åkte luftballong 7 juli 2011. Det var en stor dröm som gick i uppfyllelse. Ända sen jag flyttade hit 1994 så har jag längtat efter att få komma upp i luften då det har sett så härligt ut. Åren bara gick och jag kom inte upp. omedvetet så var det nog min höjdrädsla som höll mig tillbaka. Men när jag skulle fylla fyrtio så bestämde jag mig för att det var dags, så jag önskade mig en luftballongstur av mina vänner och jag fick det.

Jag bokade biljett och var förväntansfull. Men på grund av vinden så blev den inte av då som så ofta kan ske. Det var bara att boka om några veckor senare. Jag hann besöka Kolmården innan dess, vilket nog var bra. Nu undrar ni nog vad en djurpark kan ha med ballongflygning att göra. På Kolmården så har de en liftbana som går över de vilda djuren och den hjälpte mig med min höjdräddsla.

Jag var där ensam då jag älskar att fotografera och jag älskar djur så när jag hade tid över så åkte jag dit. Jag hade inte tänkt så mycket utan satte mig ensam i en korg. När jag satt där råkade jag titta upp, det var jättehögt upp som jag skulle. Jag blev lite svettig. Men som jag alltid har gjort sen jag var liten så tog jag ett djupt andetag och pratade med mig själv om att det här skulle gå bra. Skådespeleriet har gjort mig medveten om andningstekniken. Jag andades djupt hela tiden, peppade mig själv och jag blundade och tittade om vart annat.  När jag var högst upp så tvingade jag mig att titta ut över vattnet. Det var läskigt, men jag insåg att det var säkert inte lika högt som från en luftballong. Jag fortsatte med att prata med mig själv, säga att jag var duktig, att jag skulle klara det galant. Det blev inte så mycket fotande, men jag klarade det.  Efteråt var jag lite skakig, men gick till delfinshowen. När den var slut så beslutade jag mig för att åka linbanan en gång till, det skulle jag hinna innan de stängde. Jag nästan sprang dit, det var ingen kö, så jag fick en korg direkt. Nu bestämde jag mig för att titta hela tiden. Andningen var med, jag pratade med mig själv, jag tittade hela tiden och jag till och med stod upp och fotade djuren. Gissa om jag var stolt när jag kom ner igen. Jag visste att jag skulle klara ballongturen utan problem nu.

Så kom dagen då jag skulle upp i ballongen, jag var lite pirrig, men inte nervös. När vi skulle packa upp så både fotade jag och hjälpte till. Sen var det bara att hoppa i korgen och så plötsligt var vi på väg upp i luften. Det var bara så underbart, så härligt. Jag hade trott att det skulle gå ett sug genom magen, men ingenting. Det var bara så lugnt och stilla och ljuvligt. Det är lite svårt att beskriva med ord. Men då var man verkligen i nuet.

Vi kan mer än vi tror och ibland låter vi oss hindras av våra räddslor. Jag är så glad för att jag trotsade min höjdrädsla och fick vara med om denna fantastiska upplevelse. jag kommer nog att åka igen någon gång.

Jag hoppas att denna historia ur livet kan inspirera fler till att våga komma över sina hinder.
Foto:Anki Lindström, copyright

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Britt » De små sakerna i livet:  ”Lycka i dubbel bemärkelse att höra barn skratta! Tack för att du la upp denna. ”

  • Marianne, LIVET. » Veckans garv:  ”Tack för Glada Skratt och jag Önskar Dig en Fin Glad vecka, Anki, Kram <3”

  • Gerd Wallin » Perspektivbyte:  ”Spännande att byta! Jag har just satt mig på annan plats vid matbordet några gån..”

  • Åsa Ölund » Den första oktoberdagen:  ”Tack detsamma till Dig”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln