En lärares tänkvärda, och mycket gripande berättelse!

"En dag bad en lärare sina elever att skriva ner namnen på sina klasskompisar på ett papper. Dom skulle sätta ett litet mellanrum mellan varje namn.
Sen bad hon dem tänka på det bästa dom kunde säga om varje person och skriva ner det under namnet.
Det tog klassen resten av lektionen att göra det, och när dom skulle gå så lämnade dom sina lappar till läraren.

På lördagen gjorde läraren en lista till varje elev där det stod vad dom andra hade sagt om dom, och på måndagen fick dom den. Efter ett tag log eleverna.

Är det verkligen sant viskades det. Jag visste inte att jag betydde så mycket för någon, och att dom gillar mig så mycket var dom flesta kommentarerna. Hon visste inte om dom visade eller diskuterade sina listor med sina föräldrar, men det gjorde inte så mycket. Uppgiften hade haft den effekt, hon hade önskat. Eleverna var tillfreds med sig själva och varandra. Gruppen arbetade vidare.

Många år senare, blev en av eleverna dödad i Vietnam, och läraren deltog i begravningen. Hon hade aldrig sett en militär död i en kista. Han såg så fin och vuxen ut. Kyrkan var fylld med alla hans vänner och en efter en gick förbi kistan en sista gång. Läraren var den sista, som välsignade den döde i kistan.

När hon står där, kommer en av soldaterna, som var med och bar kistan fram till henne. 'Var du Marks lärare?' Hon nickade 'ja.' Sen sa han: 'Mark pratade mycket om dig'

Efter begravningen deltog dom flesta av Marks tidigare klasskamrater i en sammankomst. Marks mor och far var också där, dom ville gärna prata med hans tidigare lärare. 'Vi vill gärna visa dig något' sa hans far, medan han tog plånboken ur sin ficka. 'De hittade det här på Mark, då han blev dödad.

Vi tänkte att du kanske skulle känna igen det här'. Medan han försiktigt vek ut två pappersbitar, papper som tydligen hade blivit tejpad ihop, pga. slitage alla gångerna det hade vikts ihop. Läraren visste utan att se på papperet, att det var det samma papper, som hon hade skrivet alla de fina orden klasskompisarna hade sagt om Mark.

'Tack för att du gjorde det här' sa Marks mor. 'Som du kan se, så var det värdefullt för Mark.' Marks kompisar samlades omkring henne, Charlie log snett och sa, 'jag har också kvar min lista, den ligger överst på skrivbordet hemma.' Chucks fru sa, 'Chuck ville ha det i vårt bröllopsalbum.' 'Jag har också kvar mitt, det är i min dagbok' sa Marilyn.

Sen tog Vicky, en annan klasskompis, fram sin plånbok och visade sin lista för gruppen, och sa stolt. 'Jag har det alltid med mig, jag tror att vi alla har kvar vår lista.' Då satte sig läraren sig ner och grät. Hon grät för Mark och alla hans vänner som aldrig skulle få se honom igen.

De flesta människor i dag uppför sig, som att dom har glömt att livet en dag tar slut. Ingen av oss vet, när den dagen kommer. Så var snäll, berätta för dom du sätter pris på och tycker om, att dom är speciella och viktiga. Berätta det före det är för sent."
Källa: Internet


 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Britt » De små sakerna i livet:  ”Lycka i dubbel bemärkelse att höra barn skratta! Tack för att du la upp denna. ”

  • Marianne, LIVET. » Veckans garv:  ”Tack för Glada Skratt och jag Önskar Dig en Fin Glad vecka, Anki, Kram <3”

  • Gerd Wallin » Perspektivbyte:  ”Spännande att byta! Jag har just satt mig på annan plats vid matbordet några gån..”

  • Åsa Ölund » Den första oktoberdagen:  ”Tack detsamma till Dig”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln