Det är viktigt att vi vågar bry oss om varandra

En dag när jag var ny på highschool såg jag en kille från min klass, som var på väg hem från skolan. Hans namn var Kyle.
Det såg ut som om han bar på alla sina böcker. Jag tänkte: Varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en fredag? Han måste vara knäpp".
Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut (fest och en fotbollsmatch med mina vänner i morgon eftermiddag) så jag ryckte på axlarna och gick vidare.
När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom. De sprang rakt på honom, slog alla böckerna ur hans grepp och satte krokben så han landade i gruset. Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa på gräset ungefär 1 meter ifrån honom. Han tittade upp och jag såg fruktansvärd
sorg i hans ögon. Mitt hjärta blödde, så jag joggade över till honom när han kravlade runt och letade efter sina glasögon och jag såg att han grät. När jag gav honom glasögonen sa jag: "De där killarna
är töntar, de skulle ha en omgång". Han tittade på mig och sa:
"Tack så mycket".
Han log med hela ansiktet, ett leende som visade verkligtacksamhet. Jag hjälpte honom plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde. Det visade sig att han bodde nära mig, så jag frågade honom varför jag inte hade sett honom förut.
Han sa att han hade gått i privat skola tills nu. Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker. Han visade sig vara en riktigt reko kille. Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mina vänner.
Han sa ja. Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto mer tyckte jag om honom, och mina vänner tyckte likadant.
Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker igen.
Jag stoppade honom och sa:
"Gissa om du kommer att bygga
feta muskler om du ska bära den högen varenda dag".
Han bara skrattade och gav mig halva högen.

Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner.
När vi skulle sluta high school började vi planera förcollege. Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till Duke. Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner, så avståndet
skulle inte bli något problem. Han skulle bli läkare och jag skulle till handels skolan där jag hade
fått ett fotbolls stipendium.
Kyle hade blivit utsedd till att hålla avskeds talet från vår klass. Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugg häst. Han måste förbereda talet på examensdagen. Jag var glad
att det inte var jag som skulle stå där uppe och hålla tal.
På examens dagen såg jag Kyle. Han såg verkligen bra ut.

Han var en sån kille som verkligen hade hittat sig själv under highschool tiden. Han hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon. Han träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen.
Jodå, det fanns dagar när jag var avundsjuk. I dag var enav de dagarna.

Jag kunde se att han var nervös för talet han skulle hålla. Så jag klappade till honom på ryggen och sa:
"Hej snygging, du
kommer att göra bra ifrån dig!" Han tittade på mig med det där riktigt Tacksamma uttrycket och log.
"Tack", sa han. När han började, harklade han sig först och började sen prata.
"Examen är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, kanske en tränare. Men mest av allt dina vänner. Jag står här för
att tala om för er allihop att detta att vara vän med någon är den finaste gåva du kan ge någon. Jag ska berätta en historia".
Jag kunde knappt tro mina öron när han berättade historien om den första dagen, då när vi träffades.
Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet. Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan, så hans mamma skulle slippa göra det senare, och bar på alla sina grejer på väg hem.

Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende. "Som tur var, räddades jag. Min vän räddade mig från att göra det outsägbara".
Jag hörde hela folkmassan dra efter andan, när den här vackre, populäre pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick. Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och le samma tacksamma leende. Inte förrän då hade jag förstått djupet av innebörden i det leendet.
Underskatta aldrig kraften i det du gör. Med en liten gest kan du ändra en människas liv. Till det bättre eller till det sämre.

Nu har du två val, du kan:
1) Kopiera det här och sända det till dina vänner eller
2) Sudda bort det och låtsas att det aldrig har rört vid ditt hjärta


Källa: Internet

Kommentera gärna:

Du kan ändra denna exempeltext. Lorem ipsum dolor sit amet, consectetuer adipiscing elit. Donec libero. Suspendisse bibendum. Cras id urna. Morbi tincidunt, orci ac convallis aliquam, lectus turpis varius lorem, eu posuere nunc justo tempus leo. Donec mattis, purus nec placerat bibendum, dui pede condimentum odio, ac blandit ante orci ut diam.

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Britt » De små sakerna i livet:  ”Lycka i dubbel bemärkelse att höra barn skratta! Tack för att du la upp denna. ”

  • Marianne, LIVET. » Veckans garv:  ”Tack för Glada Skratt och jag Önskar Dig en Fin Glad vecka, Anki, Kram <3”

  • Gerd Wallin » Perspektivbyte:  ”Spännande att byta! Jag har just satt mig på annan plats vid matbordet några gån..”

  • Åsa Ölund » Den första oktoberdagen:  ”Tack detsamma till Dig”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln